Det är höstmörker och snart islager på bäckarna. Konstgräsanläggningarna är släckta för säsongen. Sverige är i vila och det är dags att plocka fram glöggkastrullen. Ner i soffan och in i regnet över England där TV: n berättar Hullsagor och visar Tottenham-skräckfilmer eller en och annan pengastinn City-cirkus. Med andra ord – det alltför långa uppehållet är här!
Nästa VM-kvalmatch känns för avlägsen. VM-pulsen må ha lagts på sparlåga, men därunder lurar en del obehaglig oro. Öppningen i vår grupp gav inga svar utom att Danmark har övertygat. Trots att Portugal har floppat i två hemmamatcher, ser jag ändå danskarna som våra huvudmotståndare om andraplatsen. Minns hur Spanien var så ”hotat” i början av förra kvalet efter några dåliga matcher – och hur de sedan vann allt överlägset. Varför skulle inte Portugal göra likadant? Nej, vi behöver nog minst fyra poäng i det hemska dubbelmötet mot Danmark för att verklighetsförankrat liv ska tändas i min dröm om Sydafrika. Ja, min ljuvliga dröm med vingårdarna, safarin och utblommade svenska talanger som bärs upp av den evige Larssongubben och den långe guldbollen-kaptenen.
Hur fördriver man tiden under väntan? Jag förespråkar att vi lägger konstgräs på vår nationalarena. Då skulle vi få negativt rykte hos alla besökare som kommer söderifrån. Vi skulle kunna ha den där fruktade skräckarenan uppe i norr med frostiga avbytarbänkar och där bollen studsar konstigt. Lagerbäck har också tid att fundera på hur vi kan skrämma Portugal till våren. Men gör det helst under matchen – inte före! Sverige vinner mest som underskattade underdogs än som sönderanalyserade hot. Jag skulle jubla om förbundskaptenerna går ut och mörkar och svartmålar våra chanser.
Just nu kan vi också spetsa glöggen med flera positiva besked från kontinenten. Vad har plötsligt hänt och samtidigt? För att nämna några tänker jag på Mikael Nilsson som kantspringer för fullt igen. Basel-Safari är med och kryssar borta mot Barcelona. Mellberg spelar alla minuter med ett vinnande Juventus, där också en viss Albin Ekdal hoppar in och spelar hela halvlekar (är inte han Sveriges främsta talang förresten – apropå diskussionen och vurmen för de oprövade korten i Allsvenskan?). Och Groningen-svenskarna som lyfter det låga laget till Hollands höjder. Det som kanske oroar är Elmanders vilsenhet i England och Isakssons upprepade läckage (med tillhörande bortförklaringar). Domarna i Italien får väl också börja dela ut billiga straffar till Inter igen, så att Zlatan hamnar i målprotokollen. Superhjälten måste vara het för att vi i Sverige ska slippa frysa.
Förutom vänskapsmatchen mot Holland utan glöd och nerv, har vi närmast det årliga fotbollskalaset i Globen. Trots att galan oftast är rätt ospännande och förutsägbar, tillhör jag gruppen som tycker att den ändå är en mysfaktor. Vad som än händer finns den alltid där en ruggig måndag i november. De där tre kandidaterna som räknas upp, den tralliga underhållningen, ryggdunkningarna… Visst är det lite Kalle Anka över galan, men Kalle hade själv inte varit så populär om han inte blivit tradition. Om ett par år finns det säkert de som ilsknar till i sofforna om programmet skulle ruckas på en smula.
Andreas Johansson
andreas.johansson@vm-2010.se
