Ingesson & en pizzeria
7 maj 2009
Jag börjar skriva något om danskarnas försprång, sucka över spelet i allsvenskan och analysera landslagets vägskäl. Jag hinner fundera på om Ungern verkligen är ett hot. Och just när jag ska börja räkna på oddsen för att Fredrik Ljungberg snart tröttnar på att bara vara i en basebollstad, och kanske längtar tillbaka till Erik Edmans skämt under kortspelskvällarna, blir jag avbruten av en pizzabagare.
Pizzabagaren är nyfiken på vad jag håller på med på hans lilla pizzeria. Han lutar sig lite fräckt över min dataskärm och kan på sin höjd ha hunnit se någon mening i min påbörjade text. Men reaktionen är kvick.
– Katastrof! Just nu är svenska landslaget sämre än på sjukt länge, säger pizzeriaägaren.
– Okej, vad grundar du det på? frågar jag.
– Men titta på laget då, vad finns där, bara oroligt. Det är inte som förr, säger han med armarna utslagna. Just då ansluter en bagarkollega som har lite mjöl både i ansiktet och på händerna. Han har definitivt tjuvlyssnat på vår dialog och nu måste han inflika.
– Jag håller med honom. Men 1994 – då var Sverige bra! Klas Ingesson var ett geni, hans bollar på Kenneth Andersson, det gav mål – det där finns inte i landslaget nu, säger kollegan och tar upp fingrarna för att räkna ut hur bra Sverige var för femton år sedan. Han hyllar i tur och ordning ”mittfältsköttmuren” Stefan Schwarz och Jonas Thern, samt ”killern” Martin Dahlin och några till. Han tycker till och med att Brasilien var oförtjänta vinnare av semifinalen mot Sverige med 1-0 i VM-1994.
– Romario hade tur, det var konstig markering och sedan tåfjutten, herregud! Sverige borde ha gått hela vägen då, säger han och minns även att Thern blev orättvist utvisad i matchen.
De båda bagarna och jag tävlar en stund med att plocka fram fler nostalgiska 94-minnen, tills de efter en stund övergår till att munhuggas lite om turkisk klubbfotboll (hur de nu kom in på det). Själv sitter jag ängsligt funderande och börjar jämföra position för position mellan laget som tog brons i USA med truppen idag. Den här gången känner jag för att avbryta.
– Men vem är Klas Ingesson i dagens landslag? utbrister jag.
– Ingen, det finns ju inte har jag sagt. Wilhelmsson var på väg att bli det, men han försvann till Arabien och deras skämtliga, där förstörde han sin chans, säger mjölbagaren.
Kommer på mig själv att ha munnen lite öppen medan jag lyssnar och att jag funderar på hur Klas Ingesson kom att bli huvudperson den senaste kvarten.
– Men vad jag minns, var det populärt att kritisera Klas Ingesson under brons-VM. Var han alltså så genial som ni säger? frågar jag för att jag är nyfiken på hur deras svar kan tänkas bli.
– Han var riktigt bra. Stabil som en oxe eller skogshuggare som de säger. Han gnällde inte och kände på småskador som många landslagsspelare gör idag, säger kollegan snabbt till Ingessons försvar.
– Men Zlatan då?, säger jag med tanke på att vi inte ens nämnt honom hittills. Nu vill pizzeriaägaren ta över pratet, vilket han markerar genom att lägga en hand på kollegans axel som just tagit sats för att leverera nya argument.
– Javisst är han fantastisk, men en kung vinner inga krig utan bra soldater vid sin sida, säger han.
Sedan får flera landslagsspelare sina avhyvlingar av de turkiska bagarna. De tycker att hela landslaget bör spela som Inter och bygga upp allt kring Zlatan som en nyckelfigur i stället för att låta honom rätta sig i ledet som en snäll pojke. Ägaren har visst inte mycket till övers för en eventuell comeback av Fredrik Ljungberg.
– Om han kommer tillbaka, kollar jag på nyheterna när Sverige spelar den matchen i stället. Ljungberg är bara intresserad av att vara stjärna och vara på skyltar, annars är han alltid halvskadad, säger ägaren.
När den värsta kritiken lagt sig, kommer trots allt lite ljus fram från deras perspektiv. Bagarna är överens om att Danmark kommer att vinna gruppen överlägset – men de tror att Sverige ändå har en chans att ta hand om andraplatsen, eftersom de anser att Portugal floppar totalt.
– Deco, Ronaldo, Pepe och alla de andra har missat det här från början. De är divor som tror att de andra inte är någonting. De saknar en sådan som Figo efter att han slutade, Figo jobbade mer för laget, säger kollegan.
– Som Ingesson ungefär? säger jag.
– Ja precis, säger kollegan.
Båda ler innan de går tillbaka till sysslorna.
