Ovisshetens år
15 januari 2009
Nu är det slutdansat runt granen! Det blev lite väl glittrigt, glöggsliskigt och barrigt till slut. VM-kvalväntan var nästan på väg in i glömskans dal ett tag, nedtryckt under en hög av pepparkakor och julklappspapper. Men nu är löftenas och förväntningarnas tid här. Och för fotbollslandslaget gäller – välkomna till ovisshetens år!
År 2009 börjar med svåra frågeställningar! Landslaget står kanske inför sitt värsta vägskäl på länge. De har ett uselt år bakom sig – och är sänkta till sämsta rankingen (32) sedan FIFA började räkna för femton år sedan. Nu väntar ett lömskt år och hela tiden kommer vi att balansera mellan himmel och djupt helvete. En enda snedspark eller ett tveksamt domslut kan mycket väl utgöra skillnaden för laget och folket, men konkretare för förbundskaptenerna. Antingen blir det hyllningskörer och feta utmärkelser på galorna – eller så blir det att leta sig ut genom källargångarna. Miljoner händer i skyn eller lika många fötter i baken…
Hur börjar då förberedelserna för Lars-Roland inför Portugalmatchen? Naturligtvis i vanlig ordning; på turné med c-laget för ännu en betydelselös ”Hong-Kong-turnering”. Visst kan det vara skoj att skaka hand med en solbränd Svennis i solens Kalifornien. Och det talas om ”ett bra tillfälle att forsla in nya spelare”. Men när alla de gröna allsvenska pojkarna ska springa ut på samma äng, går syftet oftast i baklås. Dåligt spel som leder till förluster och tappade självförtroenden (och rankingpoäng), leder inte till något inforslande. C-spelarna kommer sällan tillbaka till blågult, åtminstone inte till någon A-samling. Missförstå mig inte, jag är för inskolning och låta få chansen vid de rätta tillfällena. Men Portugalmatchen kryper allt närmare och jag skulle imponeras mer om jag fick se Lars och Rolands glasögon på var och varannan läktare i Europa den här perioden, där de verkligt aktuella kandidaterna finns.
Jag är just nu inne på en sak som innebär att förbundskaptenerna gärna får studera pokerstrategi. Tänk om de går och visslar och pratar varmt om Rosenbergs målsnitt i Bundesliga, eller att de viftar bort Elmanders skavanker och istället lyfter fram hans förbättrade samspel med Zlatan på träningarna. Vidare att de låter övertygade om att Henke när som helst kan dyka upp. Inte förrän på matchdagen mot Portugal, plockar de plötsligt upp ett oväntat kort från start. Det står Marcus Berg på det, jokern som blir kung för en kväll.
Apropå Henke; jag har funderat alltmer på hans fetischism. Han måste nästan få kickar av att försätta människor i undran. Hur många gånger har det hänt egentligen? Se på den senaste tidens utdragna déjà vu; när ett helt land och rader av lag går och gissar över vad Henke ska komma fram till nu igen. Vi svenskar brukar vara ett tålmodigt folk som respekterar att ett beslut får ta tid, men nu verkar det tagit slut. Under en av de tidigare förhalningarna, skrevs det tusentals namnunderskrifter för att locka Henke tillbaka. Enligt Sportbladet önskar visst tre av fyra att han slutar nu… Själv tror jag att det blir ”äsch, en vända till…”.
Avslutningsvis, jublade jag ikväll över det faktum att den store Kaka tackade nej till miljardbudet från Manchester City! Hur ofta händer det att någon form av klubbkänsla vinner över enorma pengar?
Andreas Johansson
andreas.johansson@vm-2010.se
