Parkmatchen i lördags satte punkt för en era. Lagerbäcks signum att alltid lyckas i kval är slut. Det som fungerade förr är över, målen uteblir och krampaktigt spel är numera en vardag. Bland det värsta som finns är att stå utanför och titta på när de andra har kalas. Men många gånger under detta kval har VM-missen nästan känts oundviklig.
Samtidigt som lidandet infann sig efter förlusten, har en viss lättnad smugit sig fram. Lagerbäck skulle ändå inte göra succé i sommarslutspelet. Vi har inte det spel som krävs längre. Verkligheten har kommit ikapp. Flera andra länder har ställt om och anpassat sig till framgångsrikare anfallsspel, och när endast det svenska försvarsspelet fungerar någorlunda är det dags för helt nya impulser.
Det som därför känns som fräscht plåster i skavsåren är de omedelbara spekulationerna kring en ny förbundskapten (det var ett tag sedan sist i vårt land). Både Erik Hamrén och Hasse Backe är bra namn men U 21-Jörgen Lennartsson är fortfarande viktigare som utbildare av yngre förmågor.
Men mitt förstaval är lätt; Sven-Göran Eriksson. Det skulle vara en världsnyhet som ger signalen ”Sverige satsar stenhårt”. Han skulle ge störst kryddning till en avslagen grupp. Många av dagens spelare skulle anstränga sig extra av ren nyfikenhet, bara för att vara med på den första landslagssamlingen. De som funderade på att sluta, tänker till ett varv till. De nya satsar ännu hårdare. Tror intresset för landslaget både internt och externt skulle bli störst med Sven.
Se bara på Zlatan; han antydde under gårdagen att det inte är säkert att han fortsätter om det blir fel förbundskapten. Och han var ju inte mycket till övers för den allsvenska tränarkåren… Ett namn som Sven-Göran skulle till och med göra Zlatan intresserad. Han respekterar män, som liksom han själv, har vunnit på de stora scenerna. Sverige har råd att nu tappa Lagerbäck, Anders Svensson, Mikael Nilsson och alla andra som pratar om tacka för sig. Men tills Lennartsson-generationen vuxit till sig några snäpp, behöver vi Zlatan.
Men dessförinnan är det ikväll dags för Lagerbäcks avskedsföreställning mot Albanien. Tror den kröns med en uddamålsseger till sist (som inte räcker någon vart). För det kan väl omöjligt bli ”miraklet i Guimares”? Det går ju inte ens att föreställa sig hur Malta ska kunna rubba Portugal nu (som de gjorde inför EM-kvalet-87 när de klarade 2-2). Minns också hösten-93, då Frankrike bara skulle defilera hem segern hemma mot Israel på Sveriges bekostnad. Hur Israel sedan vände och vann under de sista tio (och vilket VM som följde därpå). Mirakel sker ibland, och om Malta skulle ta den där poängen, lovar jag att äta maltesisk mat under en hel månad…
Andreas Johansson